Ja veckan började inte så bra. Ryggen krakulerade på måndagmorgon, gick hem tidigare från jobbet. Tänkte "nu är det dags igen". Men ack sa grisen, (remember the saying Manda!?) så blev det bättre över natten, med hjälp av lite ryggövningar kontinuerligt under kvällen och dagen därpå. Har fortfarande ont, men benen viker sig inte längre. Det är en vidrig känsla att inte ha ben som bär.

Jag ska köra på övningarna och ge mig ut på en joggingrunda i morgon om det går, annars får jag slå av på takten och gå, om det gör ont.

Ska ju börja spela korpen, så kondisen måste skärpas upp ett snäpp.

Blev lite vandring i skog och mark med P i dag. Åsbergets stigar och utsikt blev utnyttjade i dag, riktigt riktigt skönt. Tummen upp.

Sedan har jag varit och betalt in en liten avgift för mitt kommande äventyr i dag, känns riktigt spännande måste jag säga! Tro om jag kommer klara det galant eller kommer det gå rätt åt tok? Återstår att se..

Nu till dagens fundering, varför jobbar vissa personer med ett arbete som egentligen inte alls passar i hop med deras sätt att vara och fungera. Ta till exempel stockholmsresan som var senast. Vår resa mot sydligare breddgrader inleddes med en kortare tidig bussresa, klockan 05.25 bar det av. Busschauffören var en exemplarisk sådan. Sprudlande glad, trevlig och mycket mycket underhållande (trots den tidiga timmen!). Social och fylld med tålamod. Precis så som en busschaufför ska vara.

Det satte verkligen i gång vår resa med positiv anda.

På vägen hem fanns det även en bussresa att klara av. Då möts jag i stället av en sur, grinig och otrevlig busschaufför, vars enda glada kommentar var i telefonen han pratade i på vägen hem då han konstaterar att han tagit ut semester och ska få tidig helg. Frågade innan jag klev på bussen "är det här den buss som går till örnsköldsvik?" "JA! Läs på framsidan av bussen, det står där!" sedan muttrade han något. Skraj som fan, lomrade jag i väg och hämtade reskompanjonen och lastade in sakerna i bussen. Där har vi brist nr 2 hos busschaffis nr 2. De flesta brukar hjälpa sina passagerare att lasta in väskorna, men denna hade mest problem med att han faktisk var tvungen att kliva ut ur bussen och vinka till sig sina resterande passagerare. De hade nämligen inte heller insett att det var den bussen de skulle åka, de väntade troget på den vanliga kustbussen som brukligen kör tågresenärer. Arsch. Han var helt enkelt inte vidare trevlig och tillmötesgående. Servicemind verkar vara ett begrepp som han inte anamat, antagligen är det lättare att vara en bitterfitta. Knepigt med tanke på hans yrkesval.

Det är det jag menar. Varför väljer man ett serviceyrke om man inte har rätt egenskaper för det? Det är min fundering.

Varför jobba med något man egentligen inte tycker om?

Eller man kanske tycker om det, men inte fattar att man inte passar/funkar för det?

Jag vet inte. Bara kastar lösa funderingar, som troligen låter helt meningslösa.

:P

  En liten snabbtagen bild från högakustenbron när vi drog oss mot sthlm.

Nu har jag ordbajsat färdigt för kvällen. Längtar till helg. Längtar till fredag.

Längtar..

Hejsvej!

Natten som gick var, precis som rubriken säger, den första hemma på hela veckan. Trodde det skulle bli skönt, men ta mig fan. Det saknas något, eller någon kanske man ska säga. Men som någon så sött skrev i ett sms " man kan inte få allt man vill här i världen". ;)

Jag överlever nog. tror jag. haha.

Jobbat mina dagar för helgen, måste säga att det har gått förvånansvärt fort, fast jag har ju bara jobbat två dagar denna veckan. Så det har som sagt gått väldigt fort.

Skulle gå hem efter jobbet igår, hamnade hos L-Å där mor och håkan hade campat för kvällen. Slutade med två öl och två jäger innan vi styrde sladriga steg hemåt. Nu ligger jag i soffan, med en lätt huvudvärk och funderar på vad jag ska stoppa i magen...

I kväll ska jag äntligen få ha en myskväll med min lisa, det var allt för länge sedan vi myste! :/

hm!

Nej nu ska jag tvinga i mig själv frukost, känns inte inspirerande någonstans.

Jag vill kramas i stället!

jaja.. hej så länge..