Ja förkyld blev jag alltså. Vad är det med förkylningar, som jagar mig heeela jäääävla tiden. Livets ironi, när jag tänker "nu ska jag köra hårt med gymträningen igen"  , då kommer förkylningen och äter upp min vilja. Bah! Bitterfitta is my name today. Men jag ska försöka få det att gå över....

Så! Nu försvann det!
I går drog vi (Jag och P) ut på, för mig, okänt äventyr. Väntat i en heeeel vecka, funderat, tjatat och undrat vars vi skulle.
Oömma kläder, bra skor och ett gott humör var mina instruktioner.

Sagt och gjort, direkt efter arbetet i går åkte jag ned till nygatan där vår resa började. E4 söder ut. Aha! tänker jag. Vi ska säkert till skuleberget.

Ack så fel jag hade, då vi svänger av i Näske inser jag att jag har fel.

Men egentligen inte.
Slutstation blev iaf Skuleskogens nationalpark och slåttdalsskrevan.

Vandringen tog lite dryga 3 ½ timme. Underbart. Skog och mark är mina rätta element. Man upptäcker mycket när man vandrar och pratar. Han är riktigt finurlig den där P. Gör mig glad också för den delen. Mycket mycket glad.

Hur som haver tänker vi att vi vandrar till skrevan och äter sedan när vi kommer ned igen, men ett litet missöde gjorde att vi gick fel väg, längre väg tydligen. Så maten väntades först då vi kom tillbaka till där vi parkerat bilen. En liten påfrestning må jag säga, hungrig Terese är inte att leka med alla gånger. Gick dock galant ändå, hur skulle det kunna annat?

Ah!

Nu sitter jag i alla fall här, på nygatan med en dunder förkylning. Funderar på att gå o se om kärringen som snodde min P-plats har flyttat sig.. Eller min P-plats, det var bara en enormt bra P-plats, som jag lämnade i en kvart, sedan kom en blå liten ful Volkswagen Polo och snodde. Har bara bestämt mig för att det är en kärring. Med permanent. Stora glasögon. Det bara måste vara det.

Dagens låtval, eller.. den har jag spelat om och om igen den senaste veckan;

Life's like a road that you travel on
When there's one day here and the next day gone
Sometimes you bend and sometimes you stand
Sometimes you turn your back to the wind
There's a world outside ev'ry darkened door
Where blues won't haunt you anymore
Where the brave are free and lovers soar
Come ride with me to the distant shore 

Like like like...
Have a nice day   

oj, det blev en två dagars helg med alkohol, såhär på tisdagsmorgonen mår kroppen fortfarande inte helt ok. Å andra sidan hade jag jävligt roligt.

Tackar lisa för fredagen och Nettan, Togge och John john för lördagen.

Jävligt bra.

Hur som helst,

You calm the storms
And You give me rest
You hold me in your hands
You won't let me fall
You steal my heart
And You take my breath away

gissa låten?

... ibland är tanken mer invecklad och trasslig än nödvändigt. Ibland är människan lite dum som inte tar/ser närmast enkal utväg? Nej i stället sitter man och funderar på saker. Analyserar om ni så vill. Trasslar är ännu bättre ord. Det har också många gånger sagts till mig att kvinnor är mer komplicerade än män. Att vi tänker och funderar mer. Ibland undrar jag om så är fallet. I många situationer har jag upplevt att män kan vara minst lika analyserande som kvinnor. Om inte MER. Alltså inte alls könsbundet, men varför gör vi det?
Varför gör vi ibland saker vi inte borde. Varför vill vi ibland saker vi inte borde vilja. Varför är människan kroniskt onöjd?

Söker vi spänning, söker vi förnyelse, söker vi bara något annat?

Eller är trasslet/analyserandet/funderationerna något som säger åt oss vars vi ska styra våra fotsteg näst? Men om det så vore, varför är det då så krångligt?
Men trassla kan man göra på många sätt. Allt för många.

Min förhoppning är dock att vi i slutändan löser trasslet på bästa möjliga sätt.

Vissa saker trasslar man oundvikligt in i, medan andra bara dimper ned i knät på en och vissa väljer man själv att trassla in sig i.
Det finns bra och dåligt trassel.
I Slutändan är livet ett enda stort trassel, men det i överlag innebär det något positivt för mig. Just nu är jag nöjd med nivån på trassel i mitt liv.

...av dagens tekning och moderniteter. Åskan dundrade och slog i morse och vad blir resultatet? Jo Terese vaknar klockan åtta med tungt huvud (whiskey är farligt) till ett interrnet och musiklöst hus. Utan internet kan jag stå ut, men inte utan musik. I och med att jag blivit spotify beroende för att täcka mitt musikbehov, så behöver jag ju internet. Det hänger samman. Irriterad för att jag inte har musik och samtidigt rädd för jag hatar åska. Det dundrade så rutorna nästan skallrade.

Hm. Men till saken. Varför är vi så beroende av datorn, internet, teknik i överlag. Tillgång ger beroende kanske? Förr fanns det ju inte tillgängligt, så då levde man även utan det. Hur som helst, var det en bra kväll i går. Middag med far hos en kompis åt honom. Mycket trevligt sällskap och oväntat var det. Blev dock en liten whiskey för mycket.

Hur kommer det sig att något så gott kan vara så skadligt? Eller skadligt och skadligt. Man blir ju så på lyran om man inte passar sig. Till sist hävdar jag fortfarande att alkolås på mobilen är ett vinnande koncept!

skickar en kyss till P som fick ett mindre vettigt samtal i går.

Nu ska jag härja i pappa, så han kommer hem med bilen, jag behöver det. Ska ut och springa, men måste ned och hämta min SportBH. Utan den är det omöjligt att jogga.

tschüs

Har ni någon gång tänkt att livet går för bra? att man lever i en bubbla där allt innanför väggarna är underbart och det känns som om hela livet ler mot dig?
Så känns det just nu.
Det kan ha med fina fina DU att göra.
Det kan ha med högskoleansökningen att göra.
Det kan ha med alla underbara vänner att göra
Det kan ha med en underbart fin familj att göra.

Det kan ha med att det är vår på gång mot sommar att göra.

Många bäckar små...

Jag tycker det känns lite lamt att sitta här och jiddra om hur lycklig jag är, men känner bara för att skrika ut det åt hela världen. Eller åtminstone åt de trogna läsare jag har. Att det går bra nu kompis!

Livet har alltid upp och ned, men man ska njuta de gånger det är omåttligt upp.

Det bästa av allt är att på lördag klockan 15 drar jag till mitt underbara locksta över natten. Oj vad jag längtar. Hoppas att vädret är fint och att åtminstone snön är borta, så är jag nöjd.

Träningen har jag äntligen kommit i gång med igen. Nu varvas styrketräningen med korpenfotboll, vilket passar mig ypperligt. Mitt knä är dock inte så mycket kompis med mig nu. Förbannat svullet. Men Jag ska kämpa mig igenom smärtan, det ska gå. I dag är vilodag och i morgon tänkte jag dra mig mot gymmet igen, så jag inte blir förlegad efter helgen.

Have a nice evening.

Hej!

Ja veckan började inte så bra. Ryggen krakulerade på måndagmorgon, gick hem tidigare från jobbet. Tänkte "nu är det dags igen". Men ack sa grisen, (remember the saying Manda!?) så blev det bättre över natten, med hjälp av lite ryggövningar kontinuerligt under kvällen och dagen därpå. Har fortfarande ont, men benen viker sig inte längre. Det är en vidrig känsla att inte ha ben som bär.

Jag ska köra på övningarna och ge mig ut på en joggingrunda i morgon om det går, annars får jag slå av på takten och gå, om det gör ont.

Ska ju börja spela korpen, så kondisen måste skärpas upp ett snäpp.

Blev lite vandring i skog och mark med P i dag. Åsbergets stigar och utsikt blev utnyttjade i dag, riktigt riktigt skönt. Tummen upp.

Sedan har jag varit och betalt in en liten avgift för mitt kommande äventyr i dag, känns riktigt spännande måste jag säga! Tro om jag kommer klara det galant eller kommer det gå rätt åt tok? Återstår att se..

Nu till dagens fundering, varför jobbar vissa personer med ett arbete som egentligen inte alls passar i hop med deras sätt att vara och fungera. Ta till exempel stockholmsresan som var senast. Vår resa mot sydligare breddgrader inleddes med en kortare tidig bussresa, klockan 05.25 bar det av. Busschauffören var en exemplarisk sådan. Sprudlande glad, trevlig och mycket mycket underhållande (trots den tidiga timmen!). Social och fylld med tålamod. Precis så som en busschaufför ska vara.

Det satte verkligen i gång vår resa med positiv anda.

På vägen hem fanns det även en bussresa att klara av. Då möts jag i stället av en sur, grinig och otrevlig busschaufför, vars enda glada kommentar var i telefonen han pratade i på vägen hem då han konstaterar att han tagit ut semester och ska få tidig helg. Frågade innan jag klev på bussen "är det här den buss som går till örnsköldsvik?" "JA! Läs på framsidan av bussen, det står där!" sedan muttrade han något. Skraj som fan, lomrade jag i väg och hämtade reskompanjonen och lastade in sakerna i bussen. Där har vi brist nr 2 hos busschaffis nr 2. De flesta brukar hjälpa sina passagerare att lasta in väskorna, men denna hade mest problem med att han faktisk var tvungen att kliva ut ur bussen och vinka till sig sina resterande passagerare. De hade nämligen inte heller insett att det var den bussen de skulle åka, de väntade troget på den vanliga kustbussen som brukligen kör tågresenärer. Arsch. Han var helt enkelt inte vidare trevlig och tillmötesgående. Servicemind verkar vara ett begrepp som han inte anamat, antagligen är det lättare att vara en bitterfitta. Knepigt med tanke på hans yrkesval.

Det är det jag menar. Varför väljer man ett serviceyrke om man inte har rätt egenskaper för det? Det är min fundering.

Varför jobba med något man egentligen inte tycker om?

Eller man kanske tycker om det, men inte fattar att man inte passar/funkar för det?

Jag vet inte. Bara kastar lösa funderingar, som troligen låter helt meningslösa.

:P

  En liten snabbtagen bild från högakustenbron när vi drog oss mot sthlm.

Nu har jag ordbajsat färdigt för kvällen. Längtar till helg. Längtar till fredag.

Längtar..

Hejsvej!

Ja veckan började inte så bra. Ryggen krakulerade på måndagmorgon, gick hem tidigare från jobbet. Tänkte "nu är det dags igen". Men ack sa grisen, (remember the saying Manda!?) så blev det bättre över natten, med hjälp av lite ryggövningar kontinuerligt under kvällen och dagen därpå. Har fortfarande ont, men benen viker sig inte längre. Det är en vidrig känsla att inte ha ben som bär.

Jag ska köra på övningarna och ge mig ut på en joggingrunda i morgon om det går, annars får jag slå av på takten och gå, om det gör ont.

Ska ju börja spela korpen, så kondisen måste skärpas upp ett snäpp.

Blev lite vandring i skog och mark med P i dag. Åsbergets stigar och utsikt blev utnyttjade i dag, riktigt riktigt skönt. Tummen upp.

Sedan har jag varit och betalt in en liten avgift för mitt kommande äventyr i dag, känns riktigt spännande måste jag säga! Tro om jag kommer klara det galant eller kommer det gå rätt åt tok? Återstår att se..

Nu till dagens fundering, varför jobbar vissa personer med ett arbete som egentligen inte alls passar i hop med deras sätt att vara och fungera. Ta till exempel stockholmsresan som var senast. Vår resa mot sydligare breddgrader inleddes med en kortare tidig bussresa, klockan 05.25 bar det av. Busschauffören var en exemplarisk sådan. Sprudlande glad, trevlig och mycket mycket underhållande (trots den tidiga timmen!). Social och fylld med tålamod. Precis så som en busschaufför ska vara.

Det satte verkligen i gång vår resa med positiv anda.

På vägen hem fanns det även en bussresa att klara av. Då möts jag i stället av en sur, grinig och otrevlig busschaufför, vars enda glada kommentar var i telefonen han pratade i på vägen hem då han konstaterar att han tagit ut semester och ska få tidig helg. Frågade innan jag klev på bussen "är det här den buss som går till örnsköldsvik?" "JA! Läs på framsidan av bussen, det står där!" sedan muttrade han något. Skraj som fan, lomrade jag i väg och hämtade reskompanjonen och lastade in sakerna i bussen. Där har vi brist nr 2 hos busschaffis nr 2. De flesta brukar hjälpa sina passagerare att lasta in väskorna, men denna hade mest problem med att han faktisk var tvungen att kliva ut ur bussen och vinka till sig sina resterande passagerare. De hade nämligen inte heller insett att det var den bussen de skulle åka, de väntade troget på den vanliga kustbussen som brukligen kör tågresenärer. Arsch. Han var helt enkelt inte vidare trevlig och tillmötesgående. Servicemind verkar vara ett begrepp som han inte anamat, antagligen är det lättare att vara en bitterfitta. Knepigt med tanke på hans yrkesval.

Det är det jag menar. Varför väljer man ett serviceyrke om man inte har rätt egenskaper för det? Det är min fundering.

Varför jobba med något man egentligen inte tycker om?

Eller man kanske tycker om det, men inte fattar att man inte passar/funkar för det?

Jag vet inte. Bara kastar lösa funderingar, som troligen låter helt meningslösa.

:P

  En liten snabbtagen bild från högakustenbron när vi drog oss mot sthlm.

Nu har jag ordbajsat färdigt för kvällen. Längtar till helg. Längtar till fredag.

Längtar..

Hejsvej!

Natten som gick var, precis som rubriken säger, den första hemma på hela veckan. Trodde det skulle bli skönt, men ta mig fan. Det saknas något, eller någon kanske man ska säga. Men som någon så sött skrev i ett sms " man kan inte få allt man vill här i världen". ;)

Jag överlever nog. tror jag. haha.

Jobbat mina dagar för helgen, måste säga att det har gått förvånansvärt fort, fast jag har ju bara jobbat två dagar denna veckan. Så det har som sagt gått väldigt fort.

Skulle gå hem efter jobbet igår, hamnade hos L-Å där mor och håkan hade campat för kvällen. Slutade med två öl och två jäger innan vi styrde sladriga steg hemåt. Nu ligger jag i soffan, med en lätt huvudvärk och funderar på vad jag ska stoppa i magen...

I kväll ska jag äntligen få ha en myskväll med min lisa, det var allt för länge sedan vi myste! :/

hm!

Nej nu ska jag tvinga i mig själv frukost, känns inte inspirerande någonstans.

Jag vill kramas i stället!

jaja.. hej så länge..